Historik

lördag 30 augusti 2014

Start
Om oss
Historik
Aktuellt
Byarna
Gårdarna
Bilder
Kartor
Glimtarna
Gästbok
Efterlysning
Kontakta oss
Länkar

 

EDEFORSOMRÅDET

Bygdens Historia, Bosättningar och Fornlämningar
Text av Eivor Lind

 

För 9000 år sen täcktes vår bygd av is, som smälte till vatten, Litorinahavet bildades och täckte delar av vår bygd, men landytorna reste sig och kustlinjen har sen dess förskjutits mot öster. Växter, buskar och träd tog landytorna i besittning, och gav föda för insekter, fåglar, däggdjur, och senare kunde också människor livnära sig.  När, och varifrån människor, kom till vår bygd, kan ingen idag besvara, men genom olika fynd kan man spåra härkomsten från norsk västkust, finsk, samisk, rysk men även sydsvenska kännetecken.

 Lämningar av riktigt gamla bosättningar återfinns vid sen länge försvunna stränder, belägna 60-80 meter. högre än dagens strandlinje. Inom Edeforsbygden har kartlagts boplatslämningar uppe vid Bodträskåberget, Bovallen m.fl. platser. Fynden i Vuollerim bedöms ha en ålder av 6000 år, och inom Edeforsområdet anses vissa fynd lika gamla, kanske ännu äldre, upp mot 8000 år. Andra fynd är fångstgropssystem. I Djupträsk, Bodträskfors har hittats spjutspetsar. En av gråbrun flinta, med hullingar som bedöms vara 3500 år (1500 år f.kr.), den bedöms ha rysk härkomst.

 Människors levebröd i vår bygd.

Människorna levde ett samlar- och fångstliv, var rörliga och flyttade dit där födan fanns. I c:a 300 generationer har människan odlat jorden, och blev då mer bofast i byar. Med jordbruket kom också husdjur, men fiske och jaktfångster, och handel var viktiga komplement. De sista århundradena har präglats av stor strukturomvandling. Norrbotten skulle industrialiseras och många kapitalstarka män har kommit till vår bygd och friskt försökt att industrialisera, se Edefors, Svartlå, Engelska kanalen, Bodträskfors, Åminne, Sandträsk mm. En och annan entreprenör lyckades, skogsbolagen och Vattenfall hör väl till dessa, men många blev utfattiga på misslyckade investeringar. Folket i bygden fick dock arbete, skogsarbete, flottning, sågverksarbete, anläggningsjobb m.m. I dagsläget hämtas skogen maskinellt, Vattenfalls anläggningar är distansstyrda, så arbetstillfällena är mycket färre. Att vara arbetslös, längre eller kortare tid är mycket vanligt.

 

Lule älv

Bygdens pulsåder som kommunikationsled och inkomstkälla, dock inte alltid för bygdens folk. Lule älv och dess biflöden har varit viktiga samfärdsleder. Vattenvägarna var långt in i vår tid människornas väg. Älvdalen är rik på minnen från tidigare bosättningar, från stenålder och skogssamebyar. Älven var rik på fisk, bl.a. lax. Redan på 1300-talet upptäckte centralmakten rikedomen vid Edeforsen, se Edefors laxfiske. Både prästerskap, adel och kungamakt har lagt beslag på fiskerätten och hårt beskattat dess tillgång, samt verkat för att utestänga ortens befolkning från fångster.

 Vintertid färdades man på isen och sommartid med flottar och allehanda båttyper. I mitten av 1800-talet ökade behovet av transporter av både varor och resenärer. Vägar var i de närmaste obefintliga, och föga framkomliga. The Gellivare Company (som ledde kanalbygget) se Engelska kanalen, anskaffade större båtar. Hjulångaren ”Angur” sattes 1865 i trafik mellan Luleå - Råbacken. Båten ”Hedensfors” trafikerade Hednoret - Edefors. Ovanför Edefors upp till Storbacken gick båten ”Favorite”.

 Varor och resenärer transporterats förbi forsarna med häst eller gick man till fots. Bryggor för angöring byggdes i Bredåker, Svartlå, Harads, Bodträskfors och Edefors. I Harads låg bryggan vid älven i slutet av nuvarande Edestrandsvägen, i Bodträskfors vid nuvarande brofästet, och i Edefors nedanför det nedbrunna Turisthotellet. Lule älv skulle bli en verklig pulsåder för landet. 1872 inköpte även Bodträskfors AB, tre fartyg, och det uppstod konkurrens mellan fartygsägarna.

 Konkurrensen bidrog säkert till att NK 27 juni 1873 skrev att ”afgifts-taxan synes vara ganska billig”, samt ”att den fria täflingen äfwen härwidlag måtte komma allmänheten till framtida hjelp”. Även sockenbor drev senare själva trafiken, Aktiebolaget Primus bildades 1919. Men bilar och bussar hade övertagit stor del av transporten av gods och resenärer. 1924 blev det sista året med ordnade båtturer.

Flottning av tjärtunnor, timmer och sågat virke pågick under 1800-talet till 1960-talet. Denna epok gav den bofasta befolkningen ett gott ekonomisk tillskott under några veckor på våren.

 Lule älv anses idag av Vattenfall som landets nyttigaste älv, med 16 kraftstationer, och 4 stora regleringsmagasin. Älven ger c:a 15 miljarder kWh/år.  Laxede kraftstation (Edeforsen) togs i bruk 1962 och har en fallhöjd på 25 meter. Idag syns endast spår från 1700-1800 talet när Norrbotten skulle industrialiseras, liksom från Kraftverkssamhällena som anlades under utbyggnaden under 1900-talet. Trots ett genom tiderna intensivt resursutnyttjande av vår älv så går inkomsterna oftast bygdens folk förbi.

 

Edefors Församling

Tillkom i maj 1890. Redan 1824 hade byamännen i Harads och Bredåker uttryckt missnöje med att Överluleå kyrka (bygd 1826) placerats i Boden och förklarat att övre delen av pastoratet skulle fordra ny delning. 1879 var det aktuellt med skrivelse till Kungl Maj:t.

 Starkt drivande var Kaptenen C:O. Bergman, se Bodträskfors Sågverk och Disponenten J.A. Wikström, se Svartlå Bruk, med Nya Gellivarebolaget som ägare, De motiverade tillkomsten av Edefors Församling, med att de som bodde i den övre delen av pastoratet kunde ha upp till 11 mil till kyrkan. Avståndet, och brist på väg, medförde att kyrkobesök ledde till närmast 1 veckas bortovaro från hemmet och arbetet. Svartlå hade 345 åboer och 285 övriga undersåtar, samt Bodträskfors 201 åboer och 179 övriga undersåtar.

 12 januari 1884 togs ett kyrkostämmobeslut i Överluleå om delning och 1 maj 1884 hölls första kyrkostämman i Edefors församling, om alla förberedelser för att få till stånd en kyrkobyggnad m.m. Församlingsbildandet var klart 1 maj 1890.

 

Edefors kyrka

Till en församling hör en kyrka och 1888 stod den nya kyrkan färdig. Den rymde 1.000 platser och reste sig stor och mäktig på den plats i Harads där nuvarande kyrkan står. Natten 3-4 maj 1918 drabbades kyrkan av brand och var snart fullständigt nedbrunnen. Försäkring täckte inte långt när till en nybyggnation.

 Först midsommardagen 1928, invigdes den nuvarande kyrkan. Kyrkan har 400 sittplatser. Bland konstföremålen märks altartavlan och takkronorna snidade av arkitekt Valdemar Granlund, Harads. Takmålningarna är utförda av konstnären Eric Jerkhe, Stockholm.

Gamla orgeln av Elis Aln, Norsjö, ersattes 1969 med en ny från Grönlunds orgelfabrik, Gammelstad. Orgeln har 15 stämmor. Den lilla kyrkoorgeln har 4 stämmor och kommer även den från Gammelstad.

 

Edefors församlingshem Edeforsvägen 72, vid väg 97

.

Lokalerna är belägna i f.d läkarvillan, som 1992, varsamt renoverades, med bibehållen ljus och luftig miljö. Här ordnas sammankomster och samlingar, ett modernt kök kan erbjuda förtäring. Lokalerna kan också nyttjas till konferenser.

 

Skolan

Skolhistorien börjar redan 1686 då kyrkoherdarna enl. kyrkolagen skulle ivra för att ungdomen skulle lära sig att läsa i bok. Edeforsbygden tillhörde då kyrkoledningen i Gammelstad, så det var inte så mycket bevänt med kyrkans utlärning i vår bygd. 1842 kom folkskolestadgan som föreskrev att det i var socken skulle finnas skola med lärare.

Första skolhuset uppfördes av Harads Byamän 1874 i Harads. Skolan fick också göra tjänst som bönhus och stämmolokal. 1885 såldes detta hus till Edefors socken. 1900 ombyggdes det till ett fullständigt tvåvåningshus. Flera om- och tillbyggnader har skett sen dess, men stommen ingår fortfarande i den s.k. Rektorsbostaden, idag privatägd, ligger mitt emot Församlingshemmet efter väg 97.

 1891, enligt visitationsprotokoll, fanns 339 barn i skolåldern, 145 av dem fick en ofta undermålig undervisning i hemmen, eller ingen alls. Skolor fanns i allt för ringa antal.

1896, fanns 426 skolpliktiga barn, men fortfarande bara 1 skolhus. Ett flertal ambulerande lärare fanns och skollokaler började anordnas i byarna.

1923, fanns 627 barn i skolåldern, skolhusen hade ökat till 16 st. med tillsammans 20 lärosalar.

 De flesta skolor ute i byarna har idag lagts ner, skolskjutsar kan transportera barnen från hela församlingen. Nuvarande skola, belägen vid Televägen i Harads togs i bruk 1953-54 och utökades 1958-59 , först som enhetsskola, nu med hög- mellan- och lågstadium, och även förskola.

 

Bibliotek

Bibliotek är integrerat i skolan, men även öppet för allmänheten.

 

Kläppgården,  hembygdsgård med museum

Gården finns upptagen som hemman nr 4 i jordeböcker från 1500-talet och även i förteckning över skattepliktig egendom, i samband med Älvsborgs lösen 1571.  Källorna berättar om tolvmän (nämndemän i Härads rätt, en av de tolv) från Kläppgården, mest känd är Nils Ersson som levde ogift på Kläppgården till 1828.

 Mangårdsbyggnaden är troligen uppförd i början av 1800-talet, under tapeter har hittats blad av räkenskaper, vilka berättar om lanthandel, en del redan från 1700- talet. Den driftige affärsmannen Erik Hedström, som började verksamheten med damm, kvarn och sågverksamhet i Bodträskfors, se Bodträskfors, bodde på Kläppgården fram till 1862..

 År 1881 flyttade familjen Carl och Maria Larsson till ”Kläppen”. Lantbruket kombinerades med gästgiveri och skjutsstation. Edefors kommun köpte, 1963, gårdstomten med samtliga hus. Huvudbyggnaden blev hembygdsgård. Bagarstugan, uppförd långt tidigare än nuvarande huvudbyggnad, blev museum och inrymmer Edefors Hembygdsförenings samlingar. Den har utöver att vara bostad, tjänstgjort som skollokal och även för slöjdutbildningar.

 

Utställningar

I mangårdsbyggnaden bedrivs vintertid en livlig kurs- och föreningsverksamhet. Här finns utställningar från ”Laxfisket i Edefors”, ”Den gamla handelsboden”, ”Utvandring från Edeforsbygden”, mm. Under sommartid har Edefors Hembygdsförening hantverksförsäljning och visning av gården.

 

Hembygdsmuseet

I Bagarstugan eller sommarhuset finns en rik samling av föremål från bygden. Redskap, verktyg, möbler, husgeråd, textilier och böcker från den gamla skolan, allt är gåvor från ortsbor.

Det gamla härbret inhyser en del större redskap mm.

 

Edefors laxfiske

Man kan ana, att sen urminnes tider, har lax fångats vid den laxrika Luleälvens forsar. Livet levdes efter tillgång på föda, och efter egna lokala normer. Lagstiftarna levde långt bort, men i takt med behov, från makthavare, att finna nya inkomstkällor, började nya bestämmelser att gälla. Redan 1282, under Magnus Ladulås tid, kom beslut om att ”alla norrländska och finska strömmar, det som huvudfiske är, både, lax, ål,, sik och id skulle lyda under kronan”. Fiskerätt kunde överlåtas, mot ränta till kronan

Genom ett kungl. överlåtelsebrev av den 2 februari 1327 får ärkebiskop Olof Björnsson, Kungsåren över Hälsingland (dit vi räknades, vi lydde under Hälsingelagarna) Johannes Ingimarsson, och två rika stormän, Nils Farthiesson och Peter Ungi, ”hela den flod, som kallas Lulu, med omnejden, och även dess bifloder” i förläning. Meningen var att stormännen skulle verka som kolonisatörer för området.

Men deras huvudintresse blir att anlägga fasta fisken i fiskrika älvar, Edefors blir den stora fångstplatsen.. Eventuellt lades grunden för fiskeläget på Laxholmen redan vid denna tid. Fisken saltades och transporterades till bl.a. Stockholm. En del såldes vidare till hansestäderna och övriga Europamarknaden.

 Ett dokument från 1486, visar att ärkebiskopens lott övergått till Uppsala Domkyrka. Samma år uppstår en rättstvist med Lule sockenmän, som begärt att ”för sin fattigdoms skull” få fiska lax i älven. Men de förbjuds av rätten. Lule älvs lax ska fångas i Edeforsen och tillfalla de rika och mäktiga ägarna. Efter Gustav Vasas reformation under 1500-talet övertar kungamakten kyrkans rätt till laxfisket. Saltförsörjningen är ofta ett problem, perioder av krig minskar import och höjer saltpriserna. Laxen kunde bli skämd under transporten, och detta misshagade kungen. 

Under 1600-talet finns ett dokument från Häradstinget som fäller hård dom mot de ”hagalna ortsbor” som ger sig på kronofisket. Det var Per Larsson, och hans son, från Kläppgården, som försökt bedriva fiske vid Kriken.

 12 juli 1621 donerar Gustav II Adolf i ett privilegiebrev, mot taxa, del av fisket i Edefors till Luleå, som då blivit stad, och behövde medel för sin uppbyggnad. 1675 (Karl IX) fick Luleå nyttja fisket utan någon taxa Tidigt 1700-tal var missväxtår och fisken går inte till. På saltboden, Laxholmen, ristades årtalen in och i taket noterades hur högt vår- och fjällfloden kom. Redskapen för fisket, kistor, bryggor och tinorna fick ofta skador vid höga vattenstånd.

 Luleå stads inkomster från laxfisket var under århundradena betydande. 1886 köper Luleå in även den del, som kallas Frälsefisket, som i drygt 500 år ägts av adliga och namnstarka ägare, med namn som Oxenstierna, Sture, Bielke, Sparre, Trolle, Natt och Dag m.fl. Luleå stad drev fisket i egen regi, med anställda som även fungerade som vakter mot tjuvfiske. Efter 1889 utarrenderades fisket, men efter sekelskiftet gick fisktillgången tillbaka och åren 1902-1906, var fisket stängt. Efter 1906 utarrenderades fisket i 5-årsperioder i huvudsak till folk i bygden.

 Före sekelskiftet saltades och röktes laxen innan transport, men med förbättrade transporter, främst genom ångbåtstrafiken, kunde laxen sändas färsk i lådor med is. Efter 1926 skedde transport med bil eller buss. 1960 säljer Luleå stad fallrätten för Edeforsen till Vattenfall, som byggde LAXEDE KRAFTSTATION vid Drakaudden. Laxens väg upp till lekplatserna stängdes för gott och laxfisket i Lule älv är nu ett minne blott.

 Byggnaderna på Laxholmen har renoverats och där finns gamla Fiskarstugan (1799), Rökboden (1702), Båthus, Nyboden, Höboden, Isbod, Fårhus och ett idylliskt utedass. Byggnaderna är byggnadsminnesförklarade. Utgrävningar har gjorts och på 1980-talet upptäcktes och frilades en labyrint, liknande återfinns vid kusten. Förmodligen har den tjänat som någon besvärjelse för god fiskefångst, och måste som utvecklingen varit, anses som något malplacerad, dock har den i gamla tider väl tjänat sitt syfte. Under sommartid hålls Laxholmen öppen för allmänheten, där sker försäljning av hantverk och  förtäring .

 DRAKAUDDEN och silverskatten.

Silver från Sarek transporterades under 1700-talet, via smältverket i Kvikkjokk, under drygt 40 års tid förbi Edeforsen efter en kärrväg på fallets norra sida. För silververkets räkning var även en båt i beredskap. Vintertid kom lappar med silver i sina akkjor dragna av starka härkar. De drar lättast i förvårnätterna, när nattkylan gör att skaren bär.

Sägnen berättar om lappen som en natt flydde med silverlasten och grävde ner den på Drakaudden på andra stranden. Med stolthet och mycket hemlighetsfullt berättas, om den förfader som tog tillbaka silvret och gömde det. Samerna ansåg att vårt kungahus alltför självsvåldligt brutit deras silvermalm.

 

Edefors Marknad

När Luleå älv var den stora kommunikationsleden blev Edeforsen ett hinder och avbrott i trafiken, och därför en naturlig samlingsplats. Under högsommaren blev det sed (hur gammal vet ingen) att vid Överedet i Edefors hålla marknad. Tjärdalarna var utbrända och tjärtunnorna forslade till älven, flottade till forsen och uppstaplade på stranden. Birkarlar, (långt tillbaka) och senare handelsmän gjorde uppköp och andra slog upp sina försäljningssstånd.

 Folk från kusten kom med båtarna som trafikerade älven. Edefors marknad var en stor händelse, inte bara för den som bedrev handel, utan även för bygdens folk. Från omkring liggande skogsbyar kom både unga och gamla för att. delta i handeln och folkfesten.  Förnödenheter av alla slag bytte ägare.

 Bekymrade ledamöter i barnavårdsmyndigheten skriver i ett protokoll på 1900-talet, att ”marknaden uppmuntrar till osedligt leverne” och att antalet födda oäkta barn visade en markant ökning, 9 månader efter tiden för marknaden. Tjärbränningens tid var förbi, förbättrade kommunikationer, gjorde att varor fanns att tillgå i affärer, och allt bidrog till att marknadsstånden stängdes för gott, och den gamla marknaden upphörde 1941. Marknadsplatsen kan ses i grönområdet på stranden vid piren från engelska kanalens lämningar, och är klassade som ett fornvårdsobjekt.

 Nedanför kraftstationen etablerades en ny marknadsplats, år 1998, med byggnader, lönnkrog, köpbodar och friluftsteaterscen. Projektet drivs lokalt för att synliggöra Edefors historia.

 

Edeforsupproret se engelska kanalen

Vid Edeforsmarknaden 20 juli 1865, utbröt fullt slagsmål, spriten flödade, påkar, borrar, spett och spadar användes som tillhyggen. Marknadsstånd slogs sönder och plundrades, folk slängdes i älven, skott avlossades. Kanalbolaget hade likviditetsproblem, löneutbetalningar hade uteblivit, och de många utifrån komna arbetarna hade varit tvungna att sätta sig i skuld till ortsbefolkningen. Detta ledde till irritation och små sammanstötningar förekom mellan kanalarbetarna och ortsbefolkningen, och kulminerade på marknaden.

 Den 23 juli samlade sig arbetarna ånyo under rusigt tillstånd, och då för att slå ihjäl alla norrbottningar som besökte marknaden. Ortsbefolkningen fick fly mot Storsand och Norrhed för att klara sig, och många blev skadade. Den enda polisen, kronolänsmannen, rekvirerade hjälp för att få ordning på marknaden. Med den nyinsatta båten Hedensfors anlände Landsfiskalen från Boden med 50 militärer från Råneå plutonen. Lugnet återställdes. Tjugo man anhölls och tio häktades. Dryga böter och även straffarbete utdömdes senare i rättegångar.  Det var i stort sett kanalarbetare (utbölingarna) som ställdes till svars. Dock hade arbetarnas bostadsbaracker blivit hårt åtgångna, med fönsterkross och annan åverkan, vilken förorsakats av ortsbefolkningen.

 Slagsmål i samband med marknad var kanske att betrakta som ett ”normalt” inslag. Men här hade marknadsbesökarna utökats med kanske hundratalet ”utbölingar” som lurats hit med falska förespeglingar om goda löner och goda anställningsförhållanden. Istället blev de inkvarterade i torftiga arbetskaserner långt från hem och familj och kände nog förtvivlan och irritation över uteblivna löner. Den socialt ointresserade bolagsledningen hade nog stor skuld i det hela, det annars är det svårt att förklara uppkomsten av liknande oroligheter vid Heden.

Ett kan fastslås, det var första gången under industrialiseringsprocessen som militär utkommenderades mot arbetare.

 

Masugnen i Edefors

Bergsrådet, Friherre Samuel Gustav Hermelin, excentriker och en kolonisatör av stort format, kom att anlägga 10 järnbruk i länet. Malmtransporten var problematisk den skedde för det mesta med renar eller hästar. Hermelin stod för tanken om vattenväg genom kanaler och slussar i Lule älv, för att frakta malmen, men kostnaden ansågs för stor. Hermelin fick privilegium för masugnshytta i Edefors 1804. . Järn skulle framställas i masugn i Edefors och vidareförädlas i en hammare och smedja i Svartlå, nedströms vid Lule älv.

 Malmtransporterna var problematiska, ett par av övriga bruken brann ner, exporten försvårades och så kom kriget 1808 – 1809. Svartlå var i drift 1805 till 1808, men upphörde när byggnaderna förstördes av att strandkanten gröptes ut av vårfloden Hermelin meddelade Bergskollegiet år 1811, att en stångjärnshammare skulle tas i bruk nov. 1812. Men innan dess hann Hermelin gå i konkurs. Anläggningarna i Edefors och Svartlå kom att förfalla. År 1817 hade dammbyggnaderna spolierats, grävningarna för masugnen rasat ihop, kolveden förmultnat, arbetarbostäderna förfallit.

 Carl XIV Johan köpte 1820, Svartlå och Edefors hemman. 1827 meddelas att utanmurarna till masugnen redan var uppförda, ny grund hade grävts 1825. År 1829 var hytta till ¾ uppförd. Det ofullbordade järnbruket i Edefors drabbades av brand, och huvudbyggnaden brann ner.

 Rester av den ofullbordade anläggningen kan idag iakttagas i terrängen strax ovan Forsträskåns mynning, ovanför piren för kanalbygget. Ruinerna av dammbyggnad och masugn (fornvårdsobjekt) samt rester av en vattenkvarn kan synas i bäcken då inte vattenståndet är så högt.

 

Engelska kanalen

Gällivarebolaget, hade av Oscar I, köpt Gällivareverket, som 1861ombildats till Gällivarebolaget och senare Gällivareaktiebolag. Planer fanns på att anlägga järnväg från Malmfälten till kusten. Man misslyckades med att anskaffa kapital, järnvägsplanerna knöts till kanalplanerna, gällivaremalmen skulle fraktas med tåg till Norrvik vid Lule älv, därefter på pråmar via kanalväg ner till kusten. Detta skulle bli en billigare lösning än järnväg hela vägen. Gällivareaktiebolaget sökte riskvilligt kapital i England och The Gellivare Company Limited, med säte i London, registrerades 25 febr.1864 och introducerades på börsmarknaden av väl ansedd engelsk bankirfirma.

 Planeringsarbetet för forsarna Heden och Edefors påbörjades 1864. Projektet, i folkmun benämnt ”engelska kanalen” var stort. Löjtnanten Robert Schoug, vid väg- och vattenbyggnadskåren, hade projekterat och fungerade som byggnadsansvarig. Arbetskraft hade anskaffats från hela Sverige, där man lockade med bra arbete och tillgång på mark att bruka. Som mest uppgick arbetsstyrkan till 1486 män, därav i Edefors ett par hundra personer, men lönerna utbetalades oregelbundet.

 Ekonomin för bolaget var ansträngd, hösten 1865 permitterades flera anställda, och 16 dec. meddelades från London att all utbetalning upphörde. Arbetet hade framskridit ganska långt och var till 2/3 klart.  Schoug föreslog att arbetet skulle fortgå i mindre skala tills bolagets ekonomiska situation ordnats upp. Under 1866 fortsatte så arbetet, men vid nyårsskiftet var bolaget i skuld till samtliga som hade del i projektet.

 Bolaget avvecklades 1867, Luleå rådhusrätt förklarade bolaget i konkurs, år 1871, var bolaget upplöst. Kvar i Edefors och Hedens trakter lämnade projektet kvar fattigdom och bitterhet. Efter älven finns ruinerna av det så storslagna arbetet, som aldrig kom till användning. I Edefors finns stenpiren och rester av den utgrävda kanalen.

 

Åminne ”mönstergård

Och dess ”vällingklocka”, som hänger på museet/bagarstugan på Kläppgården i Harads

1858 reste prins Carl (senare Carl XV) i landets norra delar. Efter resan bildade han ett aktiebolag för anläggning av en mönstergård för jordbruk och boskapsskötel., Åminnebolaget skulle vara en påminnelse av besöket i norr. Vid första bolagsstämman kunde tillkännages följande prominenta bolagsdelägare. HM:t Kejsar Napoleon III, Kejsarinnan Eugenie, Drottning Viktoria, Prins och Prinsessan av Wales m.fl. storheter.

 Frälsehemmanet Westerby nr 1, på södra sidan av Lule älv, inköptes och gavs namnet Åminne. Under de kommande 10 åren byggdes mönstergården upp. ”Det var en eftersträfvansvärd ära att blifva aktieägare i Åminnebolaget” Någon kontant utdelning utföll aldrig utöver att å kungliga slottet gavs riklig traktering vid bolagsstämmorna. ”Åminnelsefesterna” var enligt kungen de gladaste tillställningarna.

 1869 fick hushållningssällskapet egendomen som gåva av och drev under 37 år lantbruksskola i Åminne. 1914 flyttades lantbruksskolan till Gran i Öjebyn, och Åminneegendomen styckades och såldes. Edefors kommun köpte delar därav, bl.a. mangårdsbyggnaden. 1971 brann den ner och av det stolta Åminne finns endast en förrådsbyggnad kvar på platsen.

 Vällingklockan, som kallade folk till arbete och vila, är placerad på Kläppgårdens bagarstuga och erinrar där om mönstergårdens storhetstid.

 Bodträskfors  

Namnet finns inte omnämnt i handlingar före 1850-talet. Bodträskfors ligger lågt, år 1858 talas i skiftesförhandlingar om ängar och fäbodvallar för Haradsbönderna, 1707 skrivs i handling att Harads Byamän hade näverskog och vedebrand, flakar efter fågel, och gårdar för renfångst, efter älvens södra sida.

 Bodträskån med sina biflöden rinner ut i Bodträskfors. 6 juni 1844 förvärvade, handels- och nämndemannen Erik Hedström, bosatt på Kläppgården, av Harads Byamän, tillstånd att anlägga sågverk i Bodträskån på Byamännens skattemarker. Hedström ålades att anlägga en mjölkvarn, med malningsrätter efter ägostorlek. Kammarkolegiet gav den 9 dec. 1847, Hedström tillstånd att anlägga såg och 12 dec. kom tillstånd att anlägga mjölkvarn.

Byggnationerna kom igång, 1856 fanns damm i Spikselån, sågkanalen var rensad, kvarnen uppbygd. Kontors byggnad, och bolagsaffär uppfördes rätt tidigt. Men bruket gav dåligt ekonomiskt utfall.

 Intressent i Hedströms bolag var köpmannen Olow Bergman i Luleå, vilken avled 1849, hans familj, däribland sonen C.O.Bergman bildade Bodträskfors Sågverksägare. Erik Hedström gjorde snart konkurs, och handlare OD Sundberg övertog hans andel i bolaget i 25 okt. 1857. Inspektör A.Sundbaum drev verket vidare och förhandlade 1858 fram en lertäkter och plats för ett tegelbruk, som uppfördes vid vägen ner mot Kamrum.

 År 1860 kom C.O. Bergman till Bodträskfors, 32 år gammal, med god utbildning, entusiastisk och fylld av ideer. Han tog genast itu med att göra rationalisering och modernisering och utbyggnad av bolaget. Sågen utvidgades och försågs med 2 ramar, kantverk och hyvelmaskin bräder och fyrkantsvirke flottades till Luleå för vidare utskeppning och export Han inriktade sig på  att trygga tillgång på timmer, och köpte in hemman av fattiga ägare, som fick åboeavtal, och bo kvar på sina gårdar, och kunde också inkallas som arbetskraft hos bolaget. Han hade stort intresse för modernisering av jordbruket och gav åboerna lärdom om bättre driftmetoder.

 1865 bildades bolaget Bergman, Hummel & Co. Detta bildades 1873 till aktiebolag. Förvaltare Bergman hade till en början bott i kontorsbyggnaden, men 1869 var tiden mogen att uppföra en mer ståndsmässig bostad. Den rosamålade Herrgården i Bodträskfors, uppfördes i två plan, med 11 rum och kök, och med verandor omslingrade av murgrönor. Runt herrgården anlades en 3 hektar lummig park, med växter och vattenkonst. Längst bort i parken, uppe på Tempelbacken anlades ett lusthus där kulörta lyktor lyste upp, och lättare förtäring kunde intas, medan brukets egen hornmusikkår underhöll värdfolk och gäster.

 Runt bruket, i hela samhället hade ett stort antal byggnader vuxit upp. I Kamrum vid älven fann ångbåtsbryggan, och stora magasinsbyggnader. Vägen upp till herrgården passerade tegelbruket, med lerbråk, torkhus, tegelugn, magasin samt en liten stuga, bostad för tegelmästaren.  Närmare parken omgavs vägen av en ståtlig aspalle. Ett stort s.k. bondstall låg här, där besökare på bruket fick ställa in sina hästar, därintill var redskapsbod och spruthus. Sågverksbyggnaderna var uppförda jäms med Bodträskåns utlopp, till den första dammslussen, (dammen hade 6 slussar), den var byggd av grovt virke och hade ”mansardtak”. Vid mörker användes gaslampor, och överst på taknocken snurrade en plåtflagga med byggnadsåret utstansat. Efter kvarnen och över dammen, som utgjorde körbro, kunde man korsa ån till dess södra sida. Där var 2 stora arbetarkaserner uppresta, med 12-14 rum i varje. Där stod också finnstugorna, och vid ån låg smedjan med bostadshus, kolbod, bagarstuga och snickarverkstad.

 Nedanför Herrgårdbyggnaden vid ån var stallbyggnad med stallkammare för hästskötare. Spiltor för åkhästar och arbetshästar, tjurar och oxar. Ladugårdslänga för kor, kättar för kalvar, får, getter och höns. Grishus, magasinsbyggnader och växthus med vinkast, jordkällare mm. Här arbetade kogubbar och gummor, trädgårdsmästare, grisskötare, ladugårdspigor och drängar. Här fanns också allehanda magasin, vedbodar och isbod. På backen rätt upp från idan stod ytterligare en arbetarkasern.

 I början av 1870-talet rådde högkonjunktur i Europa och efterfrågan på trävaror var stor, Bergman hade sett till att sågverket hade god tillgång på skog, genom att förhandla sig till dispositionsrätt för avverkning omkring de vattendrag som ingick i Bodträskåns vattensystem. Arbetskraften var billig, Svartlå och Hednorets sågar brann 1866, Bergman hade ångbåtar och pråmar för transport till och från Bodträskfors. Men de goda tiderna kulminerade. Priserna sjönk, sågverksstrejken i Sundsvall ingav oro. Ångsågarna hade utvecklats, och blev konkurrenter med bättre kapacitet.

 C.O Bergman, lämnade Bodträskfors 1888, då han flyttade till Gällivare och där fortsatte sin entreprenörsgärning. (C.O Bergman inköpte senare Sandträsk och byggde där upp ett mönsterjordbruk, se Sandträsk) AB Bodträskfors hade  bildats och Emil Rutqvist tillträdde som förvaltare. Kvar var då en nedsliten och gammelmodig verksamhet. Detta medförde att ägarbytena duggade tätt. En del av bolagen hade prominenta aktieägare med namn som K.A. och Marcus Wallenberg, men det gick nedför med verksamheten. 1901 befinner sig sågen i förfall. 1913 köpte Svanö AB, Bodträskfors skogar, 1915 börjar rivning och försäljning av byggnader.

 Idag står förvissa herrgårdsbyggnaden, kvar på sin plats, men särskilt interiört är den helt ombyggd. Man kan i naturen se spår av dammfästena, men mycket lite erinrar om den livliga sågverksepoken. Bynamnet Bodträskfors finns kvar, och Bodträskån, som tidigare benämndes Bodån. Samhället består av till större delen nyare bebyggelse, all serviceverksamhet, som post, affär, kiosk, skola har lagts ner. Så vi väntar på en ny entreprenör, som liksom C.O. Bergman kan sätta sprätt på vår by.

 

Harads Belysningsförening

År 1917 bildades Harads Elektriska Belysningsförening. ”Varde ljus”, blev parollen.  Föreningen tecknade kontrakt med Emil Rutberg, Bodträskfors för mark vid Bodträskåns mynning för arrende med 500 kronor per/år. Offerviljan bland befolkningen i Harads, Bodträskfors och Södra Harads var enorm. Medlemstalet var högst 80, men 600 andelar om 50 kronor såldes.

 De första spadtagen togs hösten 1917, många frivilliga dagsverken erlades, likaså stolpleveranser. Stenkistor, nedströms Bosundön utfördes vintertid och blev som fundament till högspänningslinjen. Anbudssumman för stationen var på 73 000kr och en turbin om 120 hästkrafter från Finnshyttans Mek. Verkstad kostade 12000 kr. Kriget och kristider gjorde bygget till en mardröm, med bristfälligt material, och stora fördyringar, det uppstod ”vidriga omständigheter”, enl. styrelsens berättelse. Kostnaderna och skulderna blev stora.

 Man upptog banklån, men arrendekontraktet på marken Edet 2:1 gjordes om till köp (32000:kr.)inkl. kvarnbyggnaden, eftersom banken inte godtog borgen på ofri grund. Men därutöver måste över 100 fastighetsägare ikläda sig personlig borgen, ”en för alla, alla för en”. Edefors kommun nödgades också gå in som garant för lånen, ändå måste fastighetsägarna, som gått i borgen, bidra med ytterligare 70000:kr., vilket blev för många en mycket tung börda.

 Det elektriska ljuset kopplades på den 4 april 1918, den kvällen var det spelafton på ordenshuset i Harads, med riksspelman Jon-Erik Öst. Mitt under föreställningen och till tonerna av ”Dellens vågor” tändes lamporna för första gången. Ljuset möttes av en varm applåd. Kraftstationen var i drift.

 Men materialen var bristfälliga och störningar på elnätet var inte sällsynt. Även bränder uppstod, det spekulerades en tid om att det elektriska nätet kunde vara orsak till kyrkobranden 3 maj 1918. Haradsbygden fick inte länge glädja sig åt sitt kraftverk. 1924 inträffade en kortslutning i stationsbyggnaden, som antändes och brann ner. Försäkringspengarna var låga och skulderna stora. Föreningen slogs av pessimism, men beslöt att utarrendera sitt elnät till patron AV Brattberg i Svartlå, ägare till ett litet kraftverk vid Flarkåns utflöde och levererade el till Svartlå och Bredåker. Tyvärr var kapaciteten ansträngd, vilket fortsatte sen Svanö AB övertog kraftverket, bolaget installerade en dieselmotor till hjälp, men situationen var ofta bekymmersam.

 1946 såldes anläggningen till Edefors Elförening, som samarbetade med Norrbottens Kraftverk. Därmed fick elförsörjningen en bättre lösning.

Sandträsk

Omkring 1790-talet kom en nybyggare till Sandträsk, Jöns Jönsson, son till soldat Jöns Visp, Nybygget drevs på sedvanligt sett, med varierande ägare fram till 18 april 1887. Carl-Otto Bergman, tidigare verksam inom sågverksindustri, se Bodträskfors, var övertygad om jordbrukets värde i denna landsända. Han köpte upp det gamla 1700-tals nybygget vid Sandträsk sjö. Stället hade knappt kunnat föda en häst och två kor, men här anlades 1887 ett mönsterjordbruk. Av tidigare bottenlösa myrar och torra stenbackar skapades en edens lustgård. En stor mosse dikades ut, och bar fram vajande sädesfält och gröna ängar.

Han uppförde en imponerande blågrå herrgårdsbyggnad, med ett stort torn, med utsökt utsikt. Bostadsytan var c.a 370 kvadratmeter. källaren fylldes med de finast viner, champagne och andra ädla drycker. Här byggdes ladugård, hönshus, tjänstebostäder, förråd, smedja, snickeri och höbodar. Han skaffade in radsåningsmaskiner, spadharvar, tallriksharvar, kedjeharvar, plogar, tröskverk, slåttermaskiner och allt som kunde ge en framgångsrik odling. Gröpkvarn och benkross, vattenledning monterades för att ge rinnande vatten, och i maskinhuset fanns två ångpumpar för att ge tryck i ledningarna. I sågen kunde sågas och hyvlas virke till byggnationerna

Grundträsket, torrlades genom dammsystem, och på den bördiga bottnen odlades spannmål och foder till kreaturen. I sjöarna runt gården bedrevs fiske med ryssjor, nät, långrevar, mjärdar mm. Fisket gav gott tillskott till maten. För att bygga upp denna gård krävdes en enorm insats av människor. Det mesta arbetet utfördes för hand, men för att hålla trädgården i trim inköptes en gräsklippningsmaskin.

Liksom i Bodträskfors och senare Fjällnäs anlades växthus med odling av frukter och grönsaker som annars inte växte i vårt klimat. Odlingen föranledde många utmärkelser i huvudstaden och jordbruksmässor i landet. Dessutom blev överste Carl Otto Bergman utsedd till ledamot av jordbruksakademin Wasaordern erhöll han som belöning för det han tillfört länets industri och jordbruk.

Även hemmanet Odjursberg lydde under herrgården, Bergman ville anlägga en väg dit, han skulle själv bekosta vägbygget, men anhöll om medgivande av byrådirektören i Domänstyrelsen vid sitt riksdagsbesök i Stockholm. Byrådirektören ville fundera på saken eventuellt tillsätta en utredning. Bergman återvände till påföljande riksdag, men tyvärr utredningen var inte klar. Ett år senare, gjorde Bergman åter igen en uppvaktning i frågan. Men tyvärr, ärendet tålde att tänkas på. Då lär Bergman ha klappat byrådirektören på axeln och sagt ” Ja, käre bror, tänk Du på saken så mycket du vill, men vägen har varit i bruk länge”. Det har varit, och kommer att förbli, svårt för en handlingskraftig person, att anpassa sig till den mer flegmatiska byråkratin. Bergman tillhörde inte de långa resonemangens och längbänkarnas man.

Vid riksdagens besök 1900, kunde de 150 riksdagsmännen som inbjudits att dricka kaffe, bese den pampiga ladugården och räkna in 80 vita fjällkor och 14 hästar. Kreaturen var ett föredöme vad gäller djurbesättning.. Avkastningen var hög, och det fanns ett stort antal mjölkkrukor, mjölkkylar och annat som kunde förädla produkterna. Produkterna roddes i mjölkbåten över sjön till tågstationen för vidare transport. Besökare hämtades med ”Vhita båten”. Förnödenheter och material fraktades med en färja över sjön. Ladugården var försedd med elektriskt ljus, mycket ovanligt på den tiden, och när tågen, i mörkret, passerade kunde resenärerna se hur hela gården lystes upp av de elektriska ljusen.

I stallet fanns flera mycket dyrbara hästar. Monark, värderad till 1200:- kronor, hade sällskap med Kastor, Pollux, Calola, Matador, och många fler. Här stod även de väldiga dragarna. Bland fjäderfäna fanns höns, ankor, gäss och svanar. Några mycket dyrbara lapphundar tillhörde gården.

Den 21 juni 1901 befinner sig Överste Bergman på sina ägor i Sandträsk, På eftermiddagen störtar han livlös till marken, och han avlider plötsligt och oväntat, 73 år gammal. Begravning skedde under storartade former den 28 juni 1901 i Luleå kyrka. Bergmans sterbhus såldes egendomen Sandträsk. År 1903 var den i C.J. Håkanssons ägo, men Bergmans sterbhus återköpte den för 75000 kronor på exekutiv auktion. Frågan om sanatorium för länet blev aktuell och Sterbhuset erbjöd Landstinget att köpa egendomen till ett pris av 50000 kronor, Landstinget avslog först erbjudandet, men köpet fullföljdes under år 1906.

Sandträsk sanatorium

När länets sanatoriumfråga för bekämpning av TBC blev aktuell kom flera platser på förslag, Boden, Älvsbyn, Morjärv, Melderstein. Men utsedd Landstingskommittén underkände dessa platser, då de inte var vindskyddade mot norr. Sandträsk var den enda plats som uppfyllde ställda fordringar. Landstinget avslog dock Bergmans sterbhus erbjudande om att köpa egendomen. Köpet fullföljdes senare med 50000 kronor som köpesumma.

Det planerades och beräknades. 25000 kronor skulle det kosta att ändra ett befintligt hus till sjukvärdigt skick. Överstens gamla stall skulle med mindre ändringar kunna ta emot ett antal sjuka. Kostnad inkl. utrustning 39000 kronor med platser för 60 permanenta patienter och 25 sommarplatser. Kostnad 666 kronor per vårdplats och ett vårdkostnad av 1.70 kronor per patient och dag. Egen läkare ansåg man inte behöva. En läkare, från annat håll, skulle ge de sjuka tillsynen 1 gång per vecka.

Innan landstingsmötet 1908 hade riksdagen fattat beslut om statsbidrag till tuberkulosanstalternas uppförande och drift. Kommittén framlade därför ett nytt förslag, om att uppföra ny särskild sjukhusbyggnad med 80 platser. Det dröjde 5 år innan sanatoriet var färdigt och kunde ta emot de första patienserna. Det berodde på principmotsättningar mellan landstingets kommitté och statsanslagsgivande kommitté, som ville ha anordningarna så primitiva som möjligt. Detta med motivering ”att patienterna ej skola bliva bortskämda och förvända och inte trivas i de gamla enkla förhållandena vid hemkomsten”

Den 13 september 1913 var den nyuppförda enkla träbyggnaden färdig. Den var inredd med 59 vårdplatser, och fick namnet ”Torpet” Men det visade sig snart att vården hade stora brister, och kunde inte fylla ens de krav som den tidens förhållanden kunde ställa på en tuberkulosanstalt. Maten måste bäras 250 m., från köket i herrgårdsbyggnaden ”Villan”. De sjuka måste, till och från badet, bäras lika långt i den smällkalla vintern. Köket och disklokal var dåligt och påtalades t.o.m. av provinsialläkaren.

Vårdplatserna var helt otillräckliga, 150-200 sjuka personer väntade på vård.  Ny utredning tillsattes 1919, och 1922 visade denna att länet var i behov av 457 platser. I 1924 års landsting begärdes statsbidrag till nytt sanatoriumbygge. 1 miljon anvisades1927, med tillägg att de befintliga 80 platserna skulle behållas, samt utbyggnad ske med 200 platser. Landstinget beslöt att bygga för 280 platser till en kostnad av 2 milj. kronor, men i färdigt skick, 1931, hade kostnaden ökat till 3 milj. kronor. Den 1 april 1931 togs den nya huvudbyggnaden i bruk, den inrymde 288 platser, totalt kunde Sandträsk ta emot 409 patienter.

Fastigheterna runt om på egendomen togs i bruk för personal som var i tjänst i vården. Dessutom byggdes en hel del hus med personalbostäder. Sanatoriet hade som mest 4 läkare för vården, när sanatoriet hade fullbeläggning. Under andra världskriget byggdes E-paviljongen med 44 platser, för att ta emot flyktingar med tuberkulos som kom till Sverige.

Sanatoriets verksamhet upphörde 1964, då tuberkulosen genom vård och medicinering drivits bort, och då Boden fick en lungklinik, som kunde ersätta sanatorievården.